Jag, Earl och tjejen som dör

 "Första meningen" 

Nu i höst kom äntligen Jesse Andrews roman Jag, Earl och tjejens som dör på svenska. Jag har läst den och nu även sett filmen (premiär 2015-12-11) så här kommer en två-i-en recension.

För att börja med handlingen så handlar det om Greg som på grund av en tjatig mamma måste återuppta kontakten med barndomsvännen Rachel när hon får en cancerdiagnos. Men sanningen om att de var vänner stämmer inte så bra som Gregs mamma tror, för Greg var ganska svinig mot Rachel när de var yngre och blev bara vän med henne för att komma närmare hennes snygga kompis. Men han har inget annat val än att återta kontakten med en mist sagt skeptisk Rachel.

Vid sin sida har Greg Earl och tillsammans gör de egna filmer, filmer som ingen får se. Inte fören Rachel lir sjuk och behöver muntras upp. Vilket genomsyrar handlingen då det mynnar ut ut i att de ska göra e film till Rachel, vilket blir deras hittills svårast projekt.

Om boken: Efter John Greens Förr eller senare exploderar jag tänker jag mig att det är svårt att skriva om unga och cancer utan att få prestationsångest. Men i Jag, Earl och tjejen som dör är tonen en helt annan. Den här boken är rolig, jag skrattade ofta högt på tåget när jag läste.

Greg följs av tankar som jag tror att många i närheten av någon som är sjuk har, skuldkänslor och tankar kring vad en ska och inte ska säga. En krass medvetenhet om att om Rachel inte blivit sjuk skulle de inte blivit vänner igen, trotts att han nu uppskattar henne utan att bli störtförälskad. En bok men fina vänskapsrelationer som inte besudlas av att flickor och pojkar måste bli kära i varandra bara för att de hänger.

Om filmen: Filmen är snygg och rolig. Gillar du andra filmer i indieklassen som The perks of being a wallflower (fantastiks bok, underbar film!) för att nämna en så gillar du den här. För att sammanfatta kan jag väl säga att det för ovanlighetens skull händer mer i filmen, en del grejer görs större än vad de egentligen är i boken och filmen får egna små detaljer som som får en att småle.

Läs boken och se filmen, det rekommenderar jag!

/Fia

Jag var här

Gayle Formans Jag var här handlar om Cody som lämnas ensam, förtvivlad och förvirrad efter att bästa vännen Meg tagit livet av sig. Under uppväxten har Cody nästan varit som en extra familjemedlem hos Meg och hennes familj. Planen efter high school var att flytta ihop, men så kommer Meg in på en annan skola än tänkt och Cody blir kvar i den sömninga småstaden. Efter självmordet ber Megs föräldrar Cody att åka till hennes hem och hämta hem hennes grejer. Där möter hon Megs gamla rumskamrater och börjar sakta förstå att Meg hade ett liv hon inte alls kände till. Vilken roll spelar killen Ben i Megs självmord? Vad innehåller den där krypterade filen på hennes dator?

På omslaget står det “perfekt blandning av mysterium, tragedi och kärlek”, men jag håller inte helt med. Mysterium, absolut! Varför tog Meg sitt liv, hon som var en starkt brinnande stjärna på en himmel där alla andra var så högst ordinära? Vilka hemligheter hade Meg? Det är så klart tragiskt med självmord och boken skildrar fint hur Cody tvingas hanka sig fram efteråt, skulden hon känner och saknaden efter någon som dött. Men jag blir aldrig riktigt så berörd att ögonen tåras. Kärlekshistorien ger mig ingenting och jag hade hellre sett att det bara var vänskap mellan Cody och den här killen i fråga. Den tycks mer inskriven i berättelsen bara för att det ofta förväntas av böcker att det ska finnas en kärlekshistoria. Det drar faktiskt ner slutbetyget.

 

/Lina