Jag lever, tror jag

"Det är tisdag när det händer. Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar.”

Det är Kims sista termin på gymnasiet. Efter studenten väntar livet som Au Pair i London, tillsammans med bästa vännen Moa. Men så händer det som inte får hända och hela Kims tillvaro slås i bitar. Moa dör i en bilolycka och Kim klarar inte av att hantera sorgen. Hon kan inte sluta fundera över varför det hände, var det en olycka? Hur kunde det hända? Istället för att söka tröst hos familjen eller vännen Amanda vänder sig Kim inåt, övertygad om att ingen annan känner som hon. Att ingen, ingen fattar.

Boken är indelad i “kapitel” efter hur många dagar gått sen olyckan. Nästan som dagboksanteckningar. Vissa dagar finns det bara några ord att säga, andra fylls sidorna. Det hinner gå 218 dagar innan boken är slut. Kan Kim lära sig att leva vidare tills dess? Den här typen av kapitelindelning funkar bra, boken känns lätt att läsa och även om den tar upp ett allvarligt ämne är den stundvis nästan lite rolig. Jag gillar boken, men jag kommer nog att ha glömt den om ett halvår.

Författare: Christine Lundgren
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 238
Plus: Den går snabbt att läsa
Minus: Jag blir aldrig riktigt berörd
Första meningarna: Det är tisdag när det händer. Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar.


/Lina