Innan helgen är över

“Morgondimman hänger i trädkronorna”

Terminstarten står inför dörren, men en sista helg i sommarstugan ska Stella och storasyster Jorun med pojkvännen Herman få. Det blir tyvärr inte alls som de tänkt. På vägen dit råkar de köra på en kille som plötsligt befinner sig mitt på vägen. Istället för att tillkalla ambulans smiter de från olycksplatsen. Herman är drivande i smitningen och låter inte systrarna ringa sina föräldrar eftersom han är rädd att de ska berätta om olyckan. Stella drabbas av dåligt samvete och förstår inte hur de andra kan fortsätta som om ingenting hänt.

På natten vaknar hon av ett ljud. Det låter som att någon bankar på hennes fönster. Detta är bara det första i en rad obehagliga saker som skrämmer upp henne. Värst är inte knackningarna utan Herman som till varje pris vill undanhålla vad som hänt.

Av bokens framsida att döma så trodde jag att det skulle vara en riktig rysare, men den är snarare en psykologisk thriller. Sammantaget är detta en spännande, stundvis läskig, bok om skuld, rätt och fel.

Författare: Kerstin L Hahn
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 231
Plus: Bra beskrivning av hur en kontrollerande människa kan vara
Minus: Jag har svårt att förstå logiken i deras agerande ibland
Första meningen: “Morgondimman hänger i trädkronorna”

/Lina

Som hund som katt

"Jag hatar dig"

I Som hund som katt möter vi en namnlös berättare som går i sjuan. Hens liv har vänts upp och ner, för Du kom in i det. Bokens jag, vars pappa har tagit livet av sig, berättar om hur mamman möter en ny man, som har ett barn två år äldre än huvudpersonen. Pappan och hans barn flyttar in och det går inte alls bra. Det första det nya styvsyskonet, som bokens jag kallar Du, säger är “jag hatar dig” och på det följer en lång, lång tystnad. Veckor. Månader? Varannan vecka bor den nya personen hos den lilla familjen och varje gång är det som en tyst krigsföring. Berättarjaget tänker att det nog bara är så att de är olika sorter, att jag är som hund och du är som katt och att vi kommer nog aldrig komma överens. Men så händer någonting, först något hemskt och sen något bra. Tystnad och hat byts ut mot något spirande nytt... 

Detta är en sån fin liten bok, som jag läser i ett svep. Det är så bra beskrivet hur det kan bli när ens värld kolliderar med någon annans. Jag gillar verkligen att man inte får veta vilken könstillhörighet karaktärerna jag och du har.

Författare: Per Nilsson
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 120
Plus: Nilsson lyckas fånga något "allmängiltigt tonårskt" på riktigt.
Minus: Boken tar slut för snabbt

Första meningen: Jag hatar dig

/Lina

Så har jag det nu

Jag heter Elizabeth,
men det är det aldrig någon som har kallat mig

Den senaste boken jag läst är Så har jag det nu av ALMA-pristagaren Meg Rosoff. En bok som hyllats mycket, både då Rosoff debuterade med den 2005 och nu efter ALMA-priset. Kanske är det därför jag inte blir helt såld, för att jag har höga förväntningar. Det är en bra bok, absolut. Men det är något som inte helt når helt fram till mig.

Den anorektiske Daisy skickas från New York till den engelska landsbygden, där hon ska bo med sin moster och kusiner som hon aldrig träffat, en sommar. Kort efter att hon anländer till gården reser moster Penn till Oslo för ett möte om det världspolitiska läget. Det världspolitiska läget är inte så bra och det viskas om ett krig. Och så attackeras och ockuperas England medan Penn är iväg.

Daisy och kusinerna bryr sig inte så mycket till en början. Kriget händer inte ute på landet och kusinerna är vana vid att klara sig själva. Istället är det så mycket annat som pågår i Daisys liv, nyfunnen vänskap, ätstörningen och den kärleksförhållandet med kusin Edmond. Det verkar som att kusinerna ska kunna vänta ut hela kriget ute på gården i lugn och ro, men så börjar det hända saker och kriget blir verklighet även för dem.

Författare: Meg Rosoff

Utgivningsår: 2005

Antal sidor: 188

Plus: En intressant skildring av livet som tonåring i skuggan av en stor kris

Minus: Jag fastnar inte för någon av karaktärerna

Första meningen: Jag heter Elizabeth, men det är det aldrig någon som har kallat mig

/Lina

Hjärtans fröjd

Per Nilssons Hjärtans fröjd från 1992 erbjöds på nytt från BTJ som vi köper våra böcker från. Jag läste den själv som tonåring och gillade den och tänkte att det nog kunde vara en idé att fräscha upp vårt befintliga exemplar av den. Och så passade jag på att låna hem den med! Och så besviken jag blev.

Boken är verkligen tidstypisk, på alla dåliga sätt. Heteronormativiteten, rasismen, fat-shamingen och slut-shamingen flödar. I riktig 90-talsanda. Jag hoppas verkligen att alla de lärare som läser den för/med sina klasser (och det är många) snarare använder den som diskussionsunderlag för sexualitet, rasism etc än som en skönlitterär gripande berättelse om den första (och i detta fall: olyckliga) kärleken. För er kan jag tipsa om en rad andra böcker: Förr eller senare exploderar jag, Eleanor & Park, Som eld, eller Livets outgrundliga mysterier.

Sammanfattningsvis så är detta nog mest ett anti-tips.

/Lina